Sofie Lindberg

Nedan listar jag lite saker som finns i mitt huvud för tillfället. Det är mycket kritik, det är jag medveten om, säger inte att det alltid finns något rätt eller fel så ni får gärna kommentera, förklara eller argumentera emot! Eller hålla med också för den delen såklart.

Under de senaste månaderna så har det pågått broreparationer längs med E18 här i Västerås. På en sträcka så får bilarna i båda körriktningar samsas på samma sida, alltså ett körfält var. Så när det som först är tvåfiligt går ihop till en fil, så är det alltid en jäkla massa bilister som måste skynda sig ut i den vänstra filen för att köra om så många bilar som möjligt innan de pressar sig tillbaka till högerfilen precis innan det blir enfiligt. Inte nog med att det är sjukt irriterande och orsakar massa inbromsningar, så är det faktiskt otroligt dumt och riskfyllt. Häromdagen så såg jag en ambulans som inte kom fram då vägen var blockerad i båda körfälten. Annars hade den åtminstone kommit fram mycket snabbare. Visst, jag förstår att en del bilister har bråttom o.s.v., men om det inte är livsviktigt så tycker jag faktiskt att man kan vänta i kön och släppa fram eventuella ambulanser och andra utryckningsfordon.

Nu på sommaren så återkommer problemet som återkommer varenda år, som egentligen inte ens borde behöva finnas. Varför lämnar folk sina barn/hundar/andra djur i bilen? Varför!? Kan inte se nån anledning till varför man gör det, om man inte glömmer bort dem såklart, vilket sorgligt nog har hänt. Det är dock verkligen inte en acceptabel anledning, men en förklaring till varför vissa alltså lämnar sina barn eller djur i bilen. Även om man bara snabbt som tusan ska springa in och köpa tidningen, så vet man inte vad som kan hända på vägen. Man kan bli påkörd, få ett sjukdomsanfall eller vad som helst. Och då kanske ingen vet att ens barn eller djur sitter i bilen. 

Sen undrar jag vad grejen är med att inte koppla sin hund? Hur många olyckor har inte skett p.g.a. att en lösspringande hund har hoppat på någon, ibland barn, ibland pensionärer. Sen handlar det inte bara om det, jag tycker att det handlar om hundens säkerhet också. Den kan få syn på något och springa iväg, eller bli rädd för något, och sedan bli påkörd. Den kan dessutom bli påkörd av en cykel, och då kanske både hunden och cyklisten skadar sig.

What's up med vuxna människor som inte är simkunniga? Häromdagen läste jag om två vuxna personer som hade gett sig ut i en båt som välte, och de båda drunknade för att de inte kunde simma. Så himla hemskt och onödigt. Även om man tycker att man aldrig badar eller åker båt, så vet man faktiskt inte när man kan råka hamna i vattnet. Sen om man har barn dessutom, och om barnet ramlar i, skulle man inte känna sig lagom dum om man inte kunde rädda det? Att kunna simma är nog en av de enklaste och billigaste livförsäkringarna man kan ha.

 

Tänk förr i tiden, eller inte ens speciellt längesedan, typ lite mer än 10 år sedan kanske. Då använde man fortfarande kameror med fotorullar. Då kanske man hade med sig en eller ett par rullar på en semester, and that's it. Det var dessutom dyrt att framkalla bilderna, en "vanlig" person kunde inte redigera bilderna efteråt och man såg inte hur bilden såg ut innan man fick den hemskickad. Idag kan man ta tusentals och åter tusentals bilder, utan att det kostar någonting. Man kan tömma minneskortet via datorn på semestern, och börja om och knäppa ännu fler bilder. Man kan efterbehandla bilderna och man ser hur de ser ut direkt efter att man tagit en bild.

 

Förut var ett foto bara ett enda foto, om man inte gjorde kopior såklart. Men just det fotot var det enda man hade, om man tappade bort det eller det brann upp eller på annat sätt förstördes så var det kört. Om jag lägger upp en bild på Facebook eller här i bloggen så finns den där föralltid. Jag kommer åt den från alla världens hörn och på massa olika enheter.

 

Vad är grejen med att folk på Facebook går in och gillar sina egna bilder ett par dagar efter att de lagt upp bilden? För det första så är det ganska självklart att man i 99% av fallen gillar sin egen bild, och för det andra så känns det bara som att de gör det för att bilden ska komma upp i allas flöden en gång till. Varför annars? 

 

Fortsätter med Facebook-temat. Folk som skriver saker utan att egentligen skriva vad det handlar om, varför känner de att de behöver skriva det på sin Facebook? Jag kan absolut förstå att man kan känna att man vill skriva av sig ibland om det t.ex. har hänt något jobbigt, men att man kanske inte vill berätta exakt vad som har hänt. Men det kanske passar in bättre på ens personliga blogg, eller kanske t.o.m. en gammal hederlig dagbok. Men när folk bara skriver en enda mening, oftast med en sorgsen klang, så känns det som att de bara vill att andra ska kommentera och fråga vad som har hänt o.s.v., men sen berättar de ändå aldrig. Samma sak när folk checkar in på akuten eller sjukhuset utan att berätta varför. Vad är då poängen? Ja, det är ju jättesynd om dem, det är väl det man ska tycka. Nä, man tycker väl isåfall mer synd om dem om de faktiskt berättar vad för hemskheter som har hänt.

Jag vet att man självklart ska få skriva vad man vill på sin egen Facebook, jag väljer ju ändå om jag vill läsa det och bry mig. Men det är just det som är grejen ibland. När folk skriver typ att nu har de precis vaknat och ska äta frukost, sen ska de städa lägenheten. Jaha, självklart får de skriva det om de nu känner för det, men då måste de ändå tro att vi andra är intresserade av såna vardagliga saker, annars kunde de lika gärna ha skrivit det i sina Anteckningar i mobilen. Så eftersom att folk delar med sig av såna saker, så måste de nånstans tycka att vi andra ska bry oss. Men skulle de vara så intresserade om alla i deras vänskapslista skrev såna saker hela tiden? Ja, kanske, men troligtvis inte. Bara en tanke.

 

Nu såhär på sommaren så är det ju massa festivaler och sådär. Folk frågar mig om jag ska på Cityfestivalen, andra drar på Summerburst och Bråvalla, och jag bara "Öhh?". Har noll koll på sådant nuförtiden. När jag var tonåring så älskade jag festivaler. Vad hände? Haha. Men sen känns det som att själva grejen har ändrats lite, inte för alla såklart, men generellt. När jag åkte på festivaler var det i första hand för musiken, för att mina favoritband skulle dit. Men den andra stora faktorn var såklart sällskapet. Det var ju det som gjorde allt och som var så himla roligt. Så jag kan absolut förstå att folk bara åker med sina kompisar för att göra nåt roligt och inte bryr sig speciellt mycket om musiken. Men det är lite roligt när de säger att "åhh, det och det bandet ska dit!", men sen vet de ungefär 1-3 låtar. Ja, det kanske är skitbra låtar och värt att se live, men det låter först typ som att det är det bästa bandet i världen och sen inser de att de egentligen inte ens vet om bandet är svenskt, brittiskt eller kanske amerikanskt.