Sofie Lindberg

Rovdjur som dödar boskapsdjur är inget nytt fenomen. Allt eftersom vi bebygger fler och fler områden, så har stora delar jaktmarker försvunnit för rovdjuren. Ett område som en gång varit sprudlande och ett perfekt balanserat ekosystem, kan idag bestå av fabriker, hyreshus eller lantbruksområden. På vissa platser är problemen stora, som till exempel i Västra Kapprovinsen i Sydafrika. På bara 300 år har de vackra vidsträckta landskapen förvandlats till lantbruksområden, främst inom kött- och ullproduktionen. Det här har medfört att rovdjuren nu ger sig på boskapsdjur. Det är främst de mellanstora rovdjuren ökenlo samt schakal som anses vara de värsta problemdjuren.

År 2011 utfärdade den statligt ägda organisationen CapeNature ett tillstånd i samarbete med Västra Kapprovinsens kött- och ullproducenter. Innehavaren av det här tillståndet skulle lagligt få ha ihjäl upp till 5 ökenlos och 5 schakaler om dagen i en period på 6 månader. Över 400 tillstånd utfärdades, och det blir alltså närmre 900 000 djur. Det är fler djur än deras kombinerade population i området. Den föredragna metoden för dödandet av dessa djur är så kallade ”gin traps”. Det är en fälla där 2 vassa metallbitar slår ihop kring tassen. De har varit förbjudna i flera år, men går nu under namnet ”soft traps” för att de nu använder slät metall istället för vass. Det anses vara humanare, och därför är de nu lagliga igen.

Men är det verkligen rimligt att döda tusentals djur för att skydda boskapsdjur när det faktiskt finns betydligt humanare lösningar? Att tusentals helt oskyldiga djur också dödas är enligt mig helt oacceptabelt.

Dr. Kas Hamman på CapeNature menar att ökenlos och schakaler måste ut ur systemet för att de lär ut det här beteendet till andra rovdjur. Men den största anledningen till att lantbrukarna vill bli av med rovdjuren är såklart pengar. Thys Delport som arbetar inom ullproduktionsbranschen säger att de förlorar miljontals ZAR varje år på grund av ökenlos och schakaler. Han menar att rovdjur har varit ett problem ända sedan människor bosatte sig där för 300 år sedan. Han verkar inte tänka på att det kanske är vi människor som är problemet. Han anser att soft traps är den bästa metoden för att röja ut rovdjur, för att gräset är så högt i det här området, så man kan ju inte se och skjuta djuren.

Jag vet att lantbruket är väldigt viktigt för Västra Kapprovinsens ekonomi. Produktionen av kött och ull är den näst största ekonomiska sektorn i provinsen, så att något måste göras är självklart. Men borde vi inte istället flytta fokus från hur man bäst dödar rovdjur, till hur man bäst skyddar boskapsdjur?

Metoderna som används för att döda rovdjuren inkluderar förutom soft traps, även så kallade cage traps där djuret lockas in i en bur. Man skjuter även från helikoptrar, både dagtid och nattid. En populär metod är att ropa ut djuren från deras gömställen och sedan skjuta dem, eller att använda sig av spårhundar.

Mot det här kan invändas att det faktiskt finns sätt som gör att vi kan leva i harmoni med det som är kvar av naturen. Man kan skydda boskapsdjuren med ett flertal relativt enkla metoder. Lamor kan vara den enklaste, de trivs bra med får och getter, och äter dessutom samma foder. De har en avskräckande effekt på de mellanstora rovdjuren, så de håller sig undan i de allra flesta fall. Det finns även speciellt tränade hundar som kan vakta flockarna, eller varför inte använda fårherdar som förr i tiden? Staketen kring flockarna är oftast väldigt simpla, så förbättrade stängsel skulle också göra en stor skillnad. Ett annat alternativ är att använda en typ av ”halsskydd” för boskapsdjuren. Om inte rovdjuren har någonstans att bita så lämnar de oftast djuren i fred. Det finns forskning som visar att om man ändrar till någon av dessa icke-dödande metoder så ökar produktionen med 55-95% på alla gårdar. De allra flesta av dessa icke-dödande metoder är även billigare i längden än den väg som CapeNature vill ta.

Jag anser att det CapeNature förespråkar är fel i alla tänkbara kategorier. För det första så dödar de tusentals helt oskyldiga djur på de mest plågsamma sätt. För varje ökenlo eller schakal som dödas, så dödas 10 andra djur, allt från större kattdjur till fåglar och antiloper. Det finns ingenting som kontrollerar vilka djur som fångas, och varje fälla orsakar i genomsnitt 20 fler dödsfall än de är menade att göra. Om djuret har ”tur” så skärs tassen av helt och hållet och de kan halta iväg och förhoppningsvis återhämta sig. Nästan inget djur dör direkt om de fastnar, vilket leder till en lång och plågsam död genom uttorkning eller blodförlust.

En annan anledning till varför jag föredrar skydda framför att döda är att i sinom tid skulle ökenlona och schakalerna kunna utrotas helt. Speciellt eftersom att det är lagligt att döda fler individer än det finns. Det är inte ens säkert att alla som innehar ett tillstånd från CapeNature ens har haft problem med de djuren på sina gårdar. Många dödar för säkerhetsskull, och många för att de finner nöje i det.

En eventuell utrotning leder naturligtvis till ett enormt allvarligt scenario, nämligen att ekosystemet rubbas, vilket är den tredje anledningen till varför jag är emot CapeNatures handlingar. Ökenlos är väldigt viktiga för ekosystemet, de justerar bytesdjurspopulationen så att de hålls på en jämn nivå genom sina jaktvanor, och i vissa områden är ökenlos den enda art som kan döda vissa bytesdjur. Ta till exempel det som hände med präriehundarna i USA. De hade levt i harmoni med infödda djur och människor i århundranden, men när de europeiska kolonisterna kom förändrades allt. De ansåg att präriehundarna förstörde betesmarker genom att de bl.a. grävde hål och trimmade ner gräset. År 1900 beslutade regeringen att använda gift mot dessa så kallade skadedjur, och idag återstår endast 2 procent av deras ursprungliga population. Svartfotade illrar har drabbats hårt av detta, eftersom att präriehundar utgör deras främsta föda. De förklarades utdöda 1974, men som tur var hittades en liten grupp 1981. De tillfångatogs och man började föda upp fler illrar, så för 5 år sedan fanns det åtminstone 750 svartfotade illrar i det vilda.

En hemsk sak i och med detta är att de allra flesta anledningar till varför folk avskydde präriehundar egentligen inte ens stämde med verkligenheten. Folk trodde att de gjorde större skada än de egentligen gjorde. Det här får mig att fundera över hur välgrundat beslutet från CapeNature egentligen är. Om statligt ägda organisationer i USA kan driva igenom en sån här sak, vad är det som säger att Sydafrika inte kan gå samma väg? De tog första steget 2011 i och med utfärdandet av tillstånden. Tillståndet förlängdes in på 2012 för dem som bad om det. Förra året bestämde CapeNature att lantbrukarna själva skulle få ”reglera” utgallringen av rovdjur på de sätt de själva ansåg bäst, och nu i år har tillståndet utfärdats igen. Så ännu ett plågsamt år väntar djuren i Västra Kapprovinsen, rovdjur som växtätare. Det här är den största utgallringen någonsin av inhemska djur i Afrika.

Genom förslaget med övergången från dödande metoder till icke-dödande metoder så behöver ingen sida ge vika för den andra som så ofta annars i konflikter. Då skulle alla få en chans att fortleva och frodas, för vem är människan egentligen att bestämma över vilka djurliv som är värda mest? Att rädda ett djur förändrar inte världen, men det förändrar världen för det djuret. Vi måste börja nånstans.