Life Line

Som ni kanske förstått så gillade jag ju Cheetah Experience i Sydafrika mycket bättre än Harnas Wildlife Foundation i Namibia p.g.a. en väldans massa anledningar. Dock så är det lätt att Harnas faller lite i skymundan nu, har jag märkt. Jag tänker inte alls lika ofta på Harnas, och så kan jag ju inte ha det. För Harnas betydde otroligt mycket för mig. Det var ju min första Afrika-resa, och min första smak på det afrikanska djurlivet, även det vilda djurlivet. Det vilda fick jag ju inte ta del av så mycket i Sydafrika. Visst, vi åkte på en Game Drive där vi såg giraffer, noshörningar, oändliga sorters antiloper, strutsar, hästar, zebror... Det var riktigt häftigt såklart. Men att åka ut i Life Line på Harnas var ändå en speciell känsla. 

Jag kommer ihåg hur häftigt det var att åka runt och spana efter djur. Gepardbröderna Max och Mauritz hade sändare på sig, och vi fick söka efter dem via radiovågor för att veta i vilket område de befann sig. Batterierna behövde bytas varannan dag, och då fick man chansen att gosa lite med dem. Vildhundar sprang också omkring, och det var så mäktigt att veta att det här är deras värld. Det är vi som besöker dem. Jag såg så många olika sorters antiloper, vet inte namnet på hälften av dem. Det var också häftigt att se Pride, den första geparden som de lyckats släppa ut, och hennes unge Beaucoup. Jag är glad och tacksam över att jag faktiskt har varit med om det.

Här kommer lite bilder från Life Line:


Fence Patrol tidigt på morgonen. Ruggigt kallt, även om solen lös och man hade flera lager kläder på sig så var vinden fortfarande isande kall. Men det var så friskt, så härligt.
 

Stängsel på vardera sidorna om huvudvägen. Det var inte alltid vi följde vägar heller. Bakom stängslena fanns lejon på ena sidan, leoparder på andra.


Geparden Max var inte det minsta rädd för bilen. Tvärtom, när han hörde den sprang han ofta och mötte oss.


Geparden Mauritz och jag. Även om han och hans bror Max nu är vilda och helt oberoende av människor, så älskar de fortfarande att umgås med människor.


Afrikanska vildhundar. Jag tycker att de är så himla fina, med sin unika, fläckiga päls och de stora öronen.

Geparden Pride och hennes unge, Beaucoup.


Solnedgång i Life Line.

1 år

Idag är det 1 helt år sedan jag åkte till Namibia. Sjukt va tiden har gått fort! Fattar inte. Så därför tänkte jag lägga upp lite bilder från därifrån, längtar tillbaka till alla djuren. Men nu är det bara 3 dagar kvar tils jag åker till Sydafrika! 

 
 
 
 
 
 
 

R.I.P. Elsa the Lioness

Elsa var det första lejonet som föddes på Harnas i Namibia för över 20 år sedan. Hennes föräldrar tog inte hand om henne, så Marieta van der Merwe (ägaren av centret) tog in och födde upp henne i sitt hus. Med tiden var det dags för Elsa att släppas ut i Life Line (skyddat område, men där djuren ändå lever oberoende av människor, de jagar alltså och så helt själva). Där fick hon flera kullar med ungar, och levde som vilket lejon som helst. Men för ett antal år sedan hamnade hon i ett slagsmål med en lejonhanne och hon blev då biten i svansen. Såret blev infekterat och drabbade hennes ryggrad, vilket gjorde att hon blev förlamad i bakbenen och svansen. Läkaren trodde aldrig att hon skulle gå igen, men tack vare bl.a. medicinering och ett par envisa volontärer så lärde sig Elsa att använda sina bakben igen! Hon kunde gå kortare sträckor samt röra sig förhållandevis snabbt. Men hon var redan runt 20 år gammal, så hennes kropp var sliten. När jag var där för ett år sedan så använde hon inte bakbenen alls, utan tog sig fram med hjälp av frambenen och liksom "släpade" fram resten av kroppen. Hon var förvånansvärt snabb, snabbare än vad jag kunde gå, men man kunde springa ifrån henne.

Inatt somnande Elsa in i sömnen, och det känns väldigt sorgligt. Men man får tänka på vilket långt och innehållsrikt liv hon levt, och vad hon har betytt för så många. Hon är en legend på Harnas, och har varit med i flera tv-program om centret. Jag kommer alltid minnas henne som det vackra och livskraftiga lejon hon ändå var.

Det kanske kan tyckas grymt att låta ett lejon leva med förlamade ben, och vissa kanske tycker att man borde avlivat henne. Men för Marieta, som varit med om hela hennes uppväxt och sedan följt henne genom livet, så var det som att avliva en vän. Elsa fick även smärtstillande och blev opererad flera gånger för att underlätta för henne och dämpa smärtan på vissa ställen. När jag var på Harnas så berättade personalen att Marieta inte kunde låta Elsa dö, fastän hon inte levde ett lejons liv. Marieta blev ledsen varje gång det kom på tal. Jag kan förstå det. Tänk om ens gamla släktning eller vän skulle bli svårt sjuk, ska man bara avliva den då? Jag tycker att det är samma sak - en vän är en vän, och ett liv är ett liv.
 
Visa fler inlägg