Sofie Lindberg

Lyceum Theatre, West End, London

Regisserad av: Julie Taymor

 Musik av: Elton John

Text av: Tim Rice

Baserad på: "The Lion King" (1994)

Premiär: 15 oktober 1997 på the New Amsterdam Theatre, Broadway, New York

Londonpremiär: 19 oktober 1999 på Lyceum Theatre

Simba/Nicholas Afoa (vuxen)

Mufasa/Shaun Escoffery

Scar/George Asprey

Nala/Ava Brennan (vuxen)

Timon/Richard Frame

Pumbaa/Keith Bookman

Zazu/Howard Gossington

Rafiki/Brown Lindiwe Mkhize

Shenzi/Nadine Higgin

Banzai/David Blake

Ed/Mark McGee

 

Jag känner att jag måste börja med att skriva om öppningsscenen mer detaljerat. Alltså. Tänk er. Musiken till en av världens finaste låtar, "The Circle of Life", drar igång. Solen börjar gå upp på scenen, Rafiki börjar sjunga. Fler och fler djur kommer in på scenen. Det är alltså människor i dräkter eller människor med djurmodeller på kroppen. Se klippet och bilderna nedan. Scengolvet börjar snurra och en stor klippa börjar växa från mitten av scenen. Mufasa, Sarabi och Rafiki bestiger den medan alla djur samlas nedanför. En stor elefant klampar igenom publikhavet nere vid parkettplatserna. Musiken. Sången. Alla karaktärer. Ja, jag grinade. 

 

Sen måste jag naturligtvis skriva om kostymerna. Vackraste jag sett. Så fantasifulla, smarta, effektfulla och fantastiskt fina. De var funktionella också, t.ex. lejonmaskerna som Mufasa och Scar hade, de var ovanför huvudena men de kunde styra dem så att de hamnade framför ansiktet när de lutade sig framåt och nedåt, för en mer effektfull och hotfull bild. De som spelade girafferna gick på alla fyra på styltor, de som spelade antiloperna hade tre antilopdockor fästa på kroppen, vissa hade fåglar ovanför huvudet, vissa hade gräs och vissa hade en stor modell av ett djur, t.ex. en zebra eller gepard, fäst på kroppen. Svårt att beskriva, men det var så vackert. Så en del skådespelare "var" sin karaktär, t.ex. Rafiki var hela människan sminkad och klädd som karaktären. En del höll i en rörbar docka av sin karaktär, t.ex. Zazu, och pratade medan munnen på dockan rörde sig. En del hade flera, tysta djur fästa vid kroppen, t.ex. antiloperna. 

 

Alla skådespelare var sjukt duktiga dansare. Så synkade och smidiga, verkligen jättefint. Man skulle kunna säga att detta var mer en show för ögat, och the Phantom var en konsert för örat. Så det var verkligen två helt olika musikaler. Därför går det inte att jämföra dem. Phantom kommer alltid vara Phantom, en av världens bästa musikaler med fantastisk musik och många duktiga sångare i de olika uppsättningarna. Men the Lion King var fantastiskt välgjord och smart, med tanke på att den är baserad på en animerad film. Så båda var superbra och jag kan inte välja vilken som var bäst, för jag vill se båda igen. "The Lion King" är nog för övrigt den enda animerade Disneyfilm som inte har några människor med, eller att karaktärerna lever som människor. Rätta mig gärna om jag har fel. Eller, "Dinosaurs" (2000) har nog inga människor? Men iallafall, även om djuren i the Lion King naturligtvis inte skulle bete sig sådär i verkligheten, så är den inte övernaturlig heller. Förutom när Simba ser Mufasa i himlen, kanske. 

 

All teknik var amazing. Fattar inte hur allting fungerar och var allting får plats. Så fina kulisser. Kändes som man var med i musikalen nästan, ja nästan att man var i Afrika. Och efter pausen i mitten av showen, när de började igen, så var flera dansare och sångare på balkongerna och längst fram nedanför publiken i Royal Cricle och Grand Circle, så man kom verkligen nära. Den snyggaste scenen var när gnuerna flydde ned i ravinen. Så coolt gjort! Man såg allting rakt framifrån, så Simba sprang liksom emot en och så var klippväggarna på båda sidor om honom. Sen var det flera etapper liksom, på djupet. Allting rullade på och gnuerna kom närmre och närmre. Så tråkigt att jag inte kan beskriva bättre, men man måste verkligen se det för att förstå. Det var sjukt häftigt iallafall. Det tog ungefär 3 (TRE!) år för Disneys animatörer att skapa den scenen i filmen, för de var tvungna att skapa ett helt nytt datorprogram för skapa alla hundratals flyende gnuer, och de fick ju inte krocka med varandra hursomhelst heller.

 

Orkestern satt under scenen, men på varsin balkong på vardera sida om scenen stod varsin trumslagare med en varsin uppsättning trummor. Så coolt.

 

Förutom den Oscarsvinnande öppningssången ("Circle of Life") så var ju självklart den Oscarsvinnande låten "Can You Feel the Love Tonight" helt magisk. Så fint framträdande. Oscarsnominerade "Hakuna Matata" är ju en klassiker och var självklart catchy och kul, men jag gillar "I Just Can't Wait to be King" och det numret var fantastiskt koreograferat med den unge Simba och unga Nala, samt Zazu. Det är olika barn som spelar Simba och Nala för olika shower, eftersom att det är barn så kan de ju inte jobba varje kväll typ, och ibland är det 2 shower om dagen. Men de som spelade de unga versionerna av Simba och Nala var fantastiskt duktiga.

 

Jag älskar att de inkluderade "He Lives in You" i musikalen, den låten är ju egentligen från "The Lion King II: Simba's Pride" (1998), vilken för övrigt är en av få, bra uppföljare till animerade Disneyfilmer enligt mig. Den låten är en av mina favoriter av alla Lion King-låtar. Först gjorde de en variant som heter "They Live in You", med samma musik och sådär. Den utspelar sig när Mufasa pratar med Simba efter att Simba tagit med Nala till elefantkyrkogården, och Mufasa slutligen räddade dem. Då berättar Mufasa om de gamla kungarna från förr. Han tog av sig masken, kanske för att markera att han "steg ned" en nivå från sin roll som kung, till att vara Simbas pappa. Sen kom den bästa och finaste versionen av låten "He Lives in You" strax efter att den vuxne Simba träffar Rafiki. Mufasas ande träder fram på himlen och säger att Simba är den rätte kungen och att han måste inta sin plats i livets cirkel. Alltså det var SÅ fint. Mörkt på scenen, en stjärnhimmel och dansare i bakgrunden som höll i "delar" på pinnar, som de sedan sammanfogade till Mufasas ansikte. AMAZING. 

 

Sen så var det ett par låtar som inte är med i filmen, som är skrivna speciellt för musikalen. De två bästa heter "Shadowland" och "Endless Night". SPOILER ALERT! I musikalversionen är en scen med som inte är med i filmen. Det är ett par scener som är med i musikalen men inte i filmen, förresten, men den jag ska berätta om nu tycker jag ändå är bra och logisk. Det är efter att Scar har intagit positionen som kung. Han inser att han behöver en hona för att skapa ungar och därmed en arvinge och efterträdare, för att hålla kvar sin linje vid makten. Han försöker sig på Nala, men hon vägrar. Det är bl.a. därför hon ger sig av från the Pride Lands för att skaffa hjälp, och då sjunger hon den sången tillsammans med Rafiki och lejoninnorna. Det är den vuxne Simba som sjunger "Endelss Night" efter att han, Timon och Pumbaa ligger och diskuterar stjärnorna. Han uttrycker sin ensamhet och bitterhet över att Mufasa inte finns där för honom. 

 

De lade även in en nod till Disneyfilmen "Frozen" (2013). När Zazu sitter inspärrad hos Scar och sjunger melankoliska låtar, och Scar säger åt honom att sjunga något mer uppiggande. I filmen börjar han ju sjunga "it's a small world after all...", men nu i musikalen sjöng han "let it go, let it go...". Haha, det var riktigt bra! 

 

Jag gillar att Rafiki är en kvinna i musikalversionen, eftersom att det huvudsakligen är ett ganska (väldigt) mansdominerat cast. Och Brown Lindiwe Mkhize som spelade Rafiki var helt underbar. Så talangfull och sjuk inlevelse, hon var riktigt rolig och hade nog den bästa rösten. Och min bästa scen med Rafiki och Simba var med, måste återge dialogen här:

 

Simba: I know what I have to do. But going back means I'll have to face my past. I've been running from it for so long.

(Rafiki slår Simba i huvudet med sin pinne)

Simba: Ow! Jeez, what was that for?

Rafiki: It doesn't matter. It's in the past.

Simba: Yeah, but it still hurts.

Rafiki: Oh yes, the past can hurt. But the way I see it, you can either run from it, or learn from it.

(Rafiki svingar sin pinne igen, men den här gången duckar Simba).

 

Howard Gossington var bara en sån fantastisk Zazu. Han hade en blå kostym och själva fågeln var en docka som han höll i. Dessutom lät han precis som Rowan Atkinson, som gör rösten i filmen. Han var riktigt, riktigt duktig. Någon annan som lät precis som karaktären i filmen är Nadine Higgin, som spelade Shenzi. Whoopi Goldberg gör rösten i filmen, och Nadine lät sjukt likt. George Asprey, som spelade Scar, däremot, imponerade tyvärr inte lika stort. Hade gärna sett lite mer grymhet och list i honom, och en mer kraftfull röst. Jag försökte såklart att inte jämföra honom med Jeremy Irons, som är så fantastisk i filmen, men det är förstås svårt. 

Lyceum Theatre ligger på Wellington Street nära korsningen till Strand. Den öppnade i juli 1834 och har 2100 sittplatser, så den är mycket större än Her Majesty's, med sina 1216 platser, där vi såg the Phantom. Det märktes. Vi satt på högra sidan om man står framför scenen, i samma sektion som när vi såg the Phantom fast ett par rader högre upp. Så vi såg fortfarande jättebra och hade fin översikt över hela teatern, men vi satt ju inte lika nära eftersom teatern var större. En annan skillnad just när det gällde platserna/publiken var att denna publik var MYCKET mer högljudd. Under the Phantom lade jag inte märke till publiken alls, alla var tysta och respektfulla. Men nu under the Lion King, alltså... Folk viskade och pratade med varandra typ hela tiden! Och ÅT och prasslade och tappade saker... Vafan. Okej, jag kanske köper att man har med sig snacks o.s.v. men man får väl förfan tänka till lite och inte ha världens mest prassliga påse och tugga sitt mest högljudda. Ja, nu är jag kanske kinkig men man betalar ganska mycket för sin biljett för att se showen och då vill man inte bli onödigt störd. Självklart fattar jag att man kommer märka av publiken, och att vi hade supertur under the Phantom, men man får väl ändå visa lite respekt.

Här är en trailer för musikalen. Kolla på den, you will not regret it. So beautiful.