Sofie Lindberg

Ibland saknar jag Abby & Apollo så himla mycket. De är bland de största geparderna på Cheetah Experience, där jag tillbringade en fantastisk månad sommaren 2013. Kan inte fatta att det är över 3 år sedan. Abby & Apollo är syskon och när jag var där så var de lite mer än 1,5 år gamla. De var supersociala och mysiga, de kom alltid fram till en när man kom in i deras inhägnad. De älskade att busa, gå promenader och bara ligga och spinna bredvid en. 

 

Här kan ni läsa mitt tidigare inlägg om varför djur inte bara kan släppas ut i det fria hur som helst. Jag skrev även lite om vad det innebär att vara en icke-vinstdrivande organisation och att vissa människor tror att ställen som Cheetah Experience försöker lura till sig pengar av folk, samt varför det kostar så mycket att volontärarbeta. Jag kan verkligen rekommendera alla att läsa det inlägget.

 

Här kommer några av mina favoritbilder med dem. Det är flest på Abby.

 

Om någon undrar varför vi hade koppel på dem när vi promenerade så finns det ett par anledningar. För det första så hade de inget emot kopplet, de kom fram till en självmant när man kom in i deras stora inhägnad med kopplet. Men dels så är det för deras egen skull, så att de inte kommer bort någonstans till ett ställe med större rovdjur. Dels så är det för andra människors skull, även om geparderna på Cheetah Experience verkligen aldrig skulle attackera en människa helt oprovocerat, så vet man ju inte hur andra människor skulle reagera om en gepard kom emot dem. Och jag vet att de aldrig skulle attackera oprovocerat för dels så är geparder det mest vänliga av de stora kattdjuren, och de vet att människor är starkare än dem, så även helt vilda geparder ger sig inte på människor om de inte blir provocerade eller är sjuka. Förr i tiden hölls geparder som sällskapsdjur och jaktsällskap av människor i olika delar av Afrika, just för att de är så vänliga och sällskapliga.