Nyårsafton

Gott nytt år! Det blir ingen TBT idag heller. Veckan har gått så himla fort (i vanlig ordning). Det känns inte som att det var julafton för en hel vecka sedan. Jag har ju som sagt jobbat, och igår åkte jag en sväng till Erikslund men jag orkade inte ens kolla in mellandagsrean. Jag åkte därifrån med en kasse från IKEA. Det blev ljus och galgar som vanligt, som inte ens var på rea. Förresten, hur många galgar kan man köpa innan man har tillräckligt!? De bara tar slut liksom. Köper typ aldrig mer kläder, bara galgar.

Idag så jobbade jag 6-15 och sen bar det av hem till Sura. Middag med mamma, Andreas och hans far stod på schemat. Pappa är iväg och jobbar. Vi kör en lugn nyårsafton då vi vill försöka komma iväg i tid imorgon då vi ska till Oslo. Nyårsmenyn bestod av västerbottensostpaj med räkor till förrätt, oxfilé, potatisgratäng och rödvinssås till varmrätt samt kladdkaka och toblerone-pannacotta till efterrätt. Behöver jag säga att jag är mätt?

Jag är redan jättetrött och behöver väl egentligen sova för att orka med morgondagen. Jag försökte ta en power nap efter jobbet igår för att samla in lite sömn, typ, men det gick inte alls. Jag kan ju typ inte somna sådär på eftermiddagen, och om jag gör det så får jag superont i huvudet. Hursomhelst, efter jobbet idag så kände jag iallafall att jag var tvungen att sova en sväng så typ tvingade mig att somna. Jag lyckades och sov kanske en halvtimme men sen hade jag världens huvudvärk. Det har gått över nu. Snart slår klockan tolv och vi har precis tjuvöppnat champagneflaskan. Så vi ska väl hålla oss vakna till tolvslaget men sen blir det nog relativt tidigt i säng. Är supertaggad inför vår lilla weekend-resa! 



Mellandag

Rubrikidétorka. Man pratar så mycket om "mellandagarna" och idag är det en mellandag, så ja. På juldagen var jag ju som sagt ledig och vi åkte till Mall of Scandinavia. Sedan dess har jag jobbat varje dag, och ska även jobba imorgon och på nyårsafton. Men sen är jag ledig i tre dagar och det är ju alltså då som vi ska åka till Oslo. 
 
Annars har jag i omgångar nu sett två "gamla godingar" till filmer de senaste dagarna. Nämligen "Seven" (1995) samt "Inglourious Basterds" (2009). Jag vill alltid försöka att se bra (eller klassiska) filmer minst två gånger. Christoph Waltz är ju iallafall helt amazing i "Inglourious Basterds". Grymt att han pratar fyra språk själv också. Av 62 nomineringar i olika galor vann han 58 för sin roll som Hans Landa. Jag måste se om "Django Unchained" (2012) snart också. "Water for Elephants" (2011), i vilken han också är grymt bra, såg jag om för inte alltför längesedan iallafall. Kan starkt rekommendera alla tre filmer. "Seven" är ju också bra, men jag gillar inte slutet, men förstår ju att det "måste vara så". 
 
Förresten, angående mitt inlägg om Eddie Redmayne. Visst känns det typ som att jag gör inlägg om skådespelare rätt ofta? Eller? Är det bara jag som tycker det? Hursomhelst, jag kollade upp det. Innan detta om Eddie så var det Lee Pace i april i år, innan det var det Amy Adams i mars i år och innan det var det Benedict Cumberbatch i september förra året. Så det är bara tre stycken på ett år. Men jag skriver ju relativt ofta om typ filmer och så, det är kanske därför det kändes så för mig. Och jag tänker hela tiden på att jag ska skriva ett inlägg om den och den skådespelaren, men det blir ju typ aldrig av.
 
Star Wars: The Force Awakens-teori! Spoilervarning. Jo, men jag tänker såhär att det måste ju finnas en anledning till att Kylo Ren tvivlar och dras mellan den ljusa och mörka sidan. Min tanke är att de gör en Snape-Dumbledore-Voldemort-grej från Harry Potter-böckerna. Att Kylo Ren (Snape) egentligen är en good guy men för att visa sin lojalitet till Supreme Leader Snoke (Voldemort) så dödar han Han Solo (Dumbledore). Han Solo kan ha varit medveten eller inte varit medveten om det. För det enda sättet att förgöra den mörka sidan är att göra det inifrån. Kylo Ren säger ju till och med "I will finish what you started" till Darth Vaders gamla mask. Darth Vader hade ju som bekant ihjäl en Sith Lord: Darth Sidious a.k.a. Palaptine a.k.a. the Emperor o.s.v. Och hur kom Darth Vaders gamla mask att hamna hos Kylo Ren? Ja, Luke brände ju Darth Vaders kropp så han kanske tog masken. Därför tror jag att Luke och Kylo Ren samarbetar. De har ju lagt upp det i filmen som att Kylo Ren var Lukes elev men att han övergick till den mörka sidan och att det typ hände något som fick Luke att fly. Det måste ha varit något extremt som fick Luke att lämna alla och skapa det otroliga sökarbetet för alla. Om det inte var planerat för att skapa den bild som är nu: att Kylo Ren är lojal mot den mörka sidan. Vidare funderar jag på var Rey passar in i storyn. Vad är hennes efternamn och kommer hon ihåg sin familj? Enligt flashbacken så var hon relativt gammal när hon togs från "de som hon väntar på", om det nu är hennes familj. Maz Kanata sa ju att "de hon väntar på aldrig kommer tillbaka, men det finns någon annan" och då sa ju Rey "Luke". Hmm. Det kan ju vara så att hon inte vet om sitt efternamn, men det lär ju inte vara Skywalker om hon vet om sitt efternamn. Eftersom att Star Wars verkar köra hårt på okända förälder-barn-relationer så kanske hon till och med är Han och Leias dotter? Vilket gör henne och Kylo Ren till syskon. Jaja, detta är ju bara spekulationer men jag älskar spekulationer. Och undra utifall Finn har några släktband med någon. Btw, otroligt läglig timing för R2-D2 att hoppa igång och visa den del av kartan som alla så desperat letat efter. 
 
Nedan ser ni lite foton på mina fina julklappar. Tror det har gått in att jag älskar Yankee Candle iallafall! Är väldigt glad över fyra nya böcker till min samling, nämligen Robinson Crusoe, Dracula, Frankenstein och Bleak House. Jag har bara läst Frankenstein (;or, the Modern Prometheus) förut och den är ju riktigt bra. Jag har den i storpocket, men den inbundna versionen från Penguin Classics är ju såklart mycket finare. 
 

The Phantom of the Opera

Jag vill egentligen inte jämföra för båda är otroligt bra och helt skilda saker, men ändå lika. Jag talar om filmen (2004) och musikalen, mer specifikt 25 års-jubiléet av musikalen från Royal Albert Hall (2011). I filmen har vi Gerard Butler som the Phantom, eller Erik som han heter, i musikalen spelar Ramin Karimloo titelrollen. I filmen har Emmy Rossum rollen som Christine och i musikalen ser vi Sierra Boggess som Christine. Patrick Wilson spelar Raoul i filmen, medan Hadley Fraser spelar Raoul i musikalen. 
 
Ramin Karimloo v.s. Gerard Butler
 
Om vi börjar med the Phantom. Ramin Karimloo är så jäkla duktig och har en fantastisk röst. Han är som gjord för rollen och hans inlevelse är väldigt stark. Hans prestation är mycket trovärdig och jag är bara så grymt imponerad av honom. Han är riktigt, riktigt bra. Han är lätt min favorit-Phantom av alla de olika jag hittills hört. Hans version av "All I Ask of You (Reprise)" är så sjukt känslosam och gör typ ont att se. Kan inte fatta att jag sett honom live som Jean Valjean i Les Misérables. Gerard Butler var typ en helt otränad sångare och han gör rollen grymt bra i filmen, så jag är väldigt imponerad, men det är inte live. Jag älskar iallafall hans version av "The Music of the Night" där han verkligen har en djup inlevelse. Så jag måste säga att Ramin helt klart är bäst enligt mig, men med tanke på att Gerard aldrig gjort något sådant här innan så är han den som överraskar och imponerar mest. 
 
 
Sierra Boggess v.s. Emmy Rossum
 
Emmy Rossum var bara 16 år när hon fick rollen som Christine i filmen, och hon var 18 när den kom ut. Så det är ju helt amazing hur duktig hon är. Riktigt fin röst och en trovärdig prestation. Men jag tycker ändå att Sierra är bättre både sångmässigt och skådespelarmässigt. Men det är i och för sig svårt att jämföra musikal-acting med film-acting, för det är så olika. Men Sierra är riktigt bra. 
 
 
Hadley Fraser v.s. Patrick Wilson
 
När det gäller Raoul är det inga tvivel om att Patrick Wilson är bäst. Klarare, renare och finare röst får man leta efter, och han passade utmärkt som Raoul. Jag tycker även att han är en bättre skådespelare än Hadley. 
 
För övrigt tycker jag att det är väldigt intressant hur pass olika filmen och denna version av musikalen är. Även om handlingen är exakt densamma och alla scener typ är likadana och kommer i samma ordning, så är de två så himla olika. Mest framträdande är kanske Raoul. I filmen är han typ världens snällaste, finaste och en riktig gentleman. I musikalen är han bara bitter, oförstående och nonchalant. Man fattar inte ens varför Christine blir kär i honom. Dock passar Raouls storyline i musikalen bättre ihop med hans personlighet i uppföljaren, "Love Never Dies". Liten spoiler-varning! Där är han ju en arg, spelmissbrukande alkoholist, typ. Om man bara sett filmen så känns det högst osannolikt att Raoul skulle bli sådan. Och då var ändå Andrew Lloyd Webber med och skrev manus till filmen.
 
Vidare gillar jag inte handlingen i "Love Never Dies" speciellt mycket. Det känns tyvärr bara som ett desperat försök till att dra ut på konceptet ännu mer (förlåt alla LND-fans och Andrew Lloyd Webber). Liten spoiler-varning igen! Liksom, alla beter sig så osannolikt (speciellt Raoul då, och Meg), och det känns bara konstigt att Christine och the Phantom skulle få ett barn. Där går inte deras storyline från musikalen så bra ihop med efterföljaren! Då känns det mer troligt att de träffades i smyg efter handlingen i filmen, inte musikalen. Men trots min besvikelse över "Love Never Dies" så har den ett par bra låtar med bra musik. Dock så känns det inte som att ALW hade handlingen för LND i huvudet när filmen kom ut. I slutet av filmen när man får se Christines gravsten så ser man att hon var typ 63 år gammal när hon dog. Det var hon ju inte i LND. Jag vet att åldrar är svåra att matcha karaktär-skådespelare men det var ju ganska extremt i detta fall, också speciellt med tanke på hennes sons ålder. Bara en side-note. Jag förväntar mig inte att musikalen och filmen ska vara lika eller att båda ska matcha med varandra eller uppföljaren, men jag tycker att det är intressant att spekulera och fundera! Det är skillnad mot att negativt kritisera. Men "Phantom of the Opera" är ett mästerverk och jag älskar den. 
 
Okej, tillbaka till skillnader mellan denna version av musikalen och filmen. Jag tycker även att Christines förhållande till the Phantom är väldigt olika i de två. I filmen är hon mer nyfiken och inte så rädd medan i musikalen verkar hon typ vara livrädd för honom. Det känns aldrig som att de "connectar" och att hon får medlidande för honom i musikalen, iallafall inte lika stakt som i filmen. Och med det menar jag inte att de har dålig kemi i musikalen, för det är definitivt något starkt mellan dem. 
 
Men detta är ju bara som jag uppfattat de två. Det är ju intressant om någon annan uppfattat exempelvis Christine och the Phantoms förhållande helt annorlunda. Hursomhelst så älskar jag både 25-årsjubiléet i Royal Albert Hall och filmen och jag kan nog inte välja en favorit. Miljöerna är ju tydligare i filmen, men de är otroligt snygga i musikalen så de är nästan bättre i musikalen bara för att de hade så pass mycket mindre att jobba med. Musikalen är ju även fantastisk eftersom att de har en live-publik. Jag fick mer medlidande för the Phantom i musikalen, men det kan bero på Ramin och hans otroligt känslosamma framträdande. Jag hade bara önskat att Patrick Wilson spelat Raoul i musikalen, och då med samma personlighet som i filmen. 
Visa fler inlägg