Elsa var det första lejonet som föddes på Harnas i Namibia för över 20 år sedan. Hennes föräldrar tog inte hand om henne, så Marieta van der Merwe (ägaren av centret) tog in och födde upp henne i sitt hus. Med tiden var det dags för Elsa att släppas ut i Life Line (skyddat område, men där djuren ändå lever oberoende av människor, de jagar alltså och så helt själva). Där fick hon flera kullar med ungar, och levde som vilket lejon som helst. Men för ett antal år sedan hamnade hon i ett slagsmål med en lejonhanne och hon blev då biten i svansen. Såret blev infekterat och drabbade hennes ryggrad, vilket gjorde att hon blev förlamad i bakbenen och svansen. Läkaren trodde aldrig att hon skulle gå igen, men tack vare bl.a. medicinering och ett par envisa volontärer så lärde sig Elsa att använda sina bakben igen! Hon kunde gå kortare sträckor samt röra sig förhållandevis snabbt. Men hon var redan runt 20 år gammal, så hennes kropp var sliten. När jag var där för ett år sedan så använde hon inte bakbenen alls, utan tog sig fram med hjälp av frambenen och liksom "släpade" fram resten av kroppen. Hon var förvånansvärt snabb, snabbare än vad jag kunde gå, men man kunde springa ifrån henne.
Inatt somnande Elsa in i sömnen, och det känns väldigt sorgligt. Men man får tänka på vilket långt och innehållsrikt liv hon levt, och vad hon har betytt för så många. Hon är en legend på Harnas, och har varit med i flera tv-program om centret. Jag kommer alltid minnas henne som det vackra och livskraftiga lejon hon ändå var.
Det kanske kan tyckas grymt att låta ett lejon leva med förlamade ben, och vissa kanske tycker att man borde avlivat henne. Men för Marieta, som varit med om hela hennes uppväxt och sedan följt henne genom livet, så var det som att avliva en vän. Elsa fick även smärtstillande och blev opererad flera gånger för att underlätta för henne och dämpa smärtan på vissa ställen. När jag var på Harnas så berättade personalen att Marieta inte kunde låta Elsa dö, fastän hon inte levde ett lejons liv. Marieta blev ledsen varje gång det kom på tal. Jag kan förstå det. Tänk om ens gamla släktning eller vän skulle bli svårt sjuk, ska man bara avliva den då? Jag tycker att det är samma sak - en vän är en vän, och ett liv är ett liv.
Tack för den fina berättelsen! Jag känner tyvärr inte till den men du beskriver och berättar så fint och värdigt. Jag håller med dig i varje ord... Kram kram Carina