R.I.P. Elsa the Lioness

Elsa var det första lejonet som föddes på Harnas i Namibia för över 20 år sedan. Hennes föräldrar tog inte hand om henne, så Marieta van der Merwe (ägaren av centret) tog in och födde upp henne i sitt hus. Med tiden var det dags för Elsa att släppas ut i Life Line (skyddat område, men där djuren ändå lever oberoende av människor, de jagar alltså och så helt själva). Där fick hon flera kullar med ungar, och levde som vilket lejon som helst. Men för ett antal år sedan hamnade hon i ett slagsmål med en lejonhanne och hon blev då biten i svansen. Såret blev infekterat och drabbade hennes ryggrad, vilket gjorde att hon blev förlamad i bakbenen och svansen. Läkaren trodde aldrig att hon skulle gå igen, men tack vare bl.a. medicinering och ett par envisa volontärer så lärde sig Elsa att använda sina bakben igen! Hon kunde gå kortare sträckor samt röra sig förhållandevis snabbt. Men hon var redan runt 20 år gammal, så hennes kropp var sliten. När jag var där för ett år sedan så använde hon inte bakbenen alls, utan tog sig fram med hjälp av frambenen och liksom "släpade" fram resten av kroppen. Hon var förvånansvärt snabb, snabbare än vad jag kunde gå, men man kunde springa ifrån henne.

Inatt somnande Elsa in i sömnen, och det känns väldigt sorgligt. Men man får tänka på vilket långt och innehållsrikt liv hon levt, och vad hon har betytt för så många. Hon är en legend på Harnas, och har varit med i flera tv-program om centret. Jag kommer alltid minnas henne som det vackra och livskraftiga lejon hon ändå var.

Det kanske kan tyckas grymt att låta ett lejon leva med förlamade ben, och vissa kanske tycker att man borde avlivat henne. Men för Marieta, som varit med om hela hennes uppväxt och sedan följt henne genom livet, så var det som att avliva en vän. Elsa fick även smärtstillande och blev opererad flera gånger för att underlätta för henne och dämpa smärtan på vissa ställen. När jag var på Harnas så berättade personalen att Marieta inte kunde låta Elsa dö, fastän hon inte levde ett lejons liv. Marieta blev ledsen varje gång det kom på tal. Jag kan förstå det. Tänk om ens gamla släktning eller vän skulle bli svårt sjuk, ska man bara avliva den då? Jag tycker att det är samma sak - en vän är en vän, och ett liv är ett liv.
 
#1 - - Synskadad fyrabarnsmamma:

Tack för den fina berättelsen! Jag känner tyvärr inte till den men du beskriver och berättar så fint och värdigt. Jag håller med dig i varje ord... Kram kram Carina

#2 - - Merve:

Va sorgligt, jag håller med dig till 100%. Gillar inte att djur blir avlivad okej dom behöver då inte känna smärta längre men ändå. Min medryttar häst blev oxå avlivad p.g.a benskador :(

#3 - - Carro - trebarns mamman på Gran Canaria!:

Tack snälla!!

Usch vilken jobbig sits.. Samtidigt tycker jag att lider man för mycket ska man kunna få dödshjälp även som människa för att vänta på att dö måste vara värre än att få hjälp till det.. Skulle jag ligga konstant i väntan på döden med smärta hade jag hellre velat att det tog slut innan det blev för jobbigt..

Svar: ja, jag håller med om det också. alltså det är ju hemskt de som är förlamade och inte kan "ta livet av sig" och inte heller kan prata och säga vad de vill. det är ju samma sak med djur - de kan ju inte ta livet av sig och inte heller säga vad de vill.men om man liksom inte lider "alltför" mycket så tycker jag det är fel att "ta livet av nån" - djur som människa. för det gör man ju liksom inte med gamla människor som ändå "inte har nåt liv kvar" och i princip bara väntar på att dö. men det är ju en jättesvår fråga såklart.

men just med elsa så förstår jag att marieta inte bara kunde låta henne dö, det va ju liksom som hennes "husdjur" eller t.o.m som hennes eget barn. det måste vara jättesvårt att säga att "okej, avliva mitt barn" även om man vet att barnet inte har mycket till liv kvar. hemskt är det, och det kan säkert skilja sig från fall till fall. men jag tyckte ändå de gjorde rätt i att låta elsa leva så länge. bara det faktum att hon va över 20 år när hon blev förlamad, och sen ändå kämpade för att lära sig gå igen, visar ju att hon verkligen hade en livsvilja.

tack för intressant svar!
Sofie Lindberg

#4 - - Lottiz Fotograferande fyrabarnsmamma:

Ett intressant ämne att diskutera.

Jag tycker avlivning är bra, men ibland kanske man är lite för snabb att välja det beslutet. Men ett djur kan inte göra sig förstådd på samma sätt som en människa och kan inte heller förmedla lika lätt när det lider vilket gör det svårare att lindra symtom som hos människan. Och precis som Carro skriver borde det finnas undantag när man får hjälpa en annan människa att ta sitt liv t ex när man lider och symtomen inte går att lindra så det blir värdigt för patienten och dödsdaagen ändå är nära. Vid de tillfällena om patienten önskar få avsluta sitt liv och inte vänta in döden tycker jag faktiskt man borde få hjälpa. Men det är ett känsligt ämne och en lag som tillåter det skulle inte vara lätt att följa då det säkerligen skulle kunna utnyttjas på fel sätt.

Svar: ja, alltså om ett djur lider jättemycket så är det ju bra med avlivning, men som du säger - det är svårt att veta hur ett djur egentligen mår. men eftersom att elsa ändå var så livskraftig och faktiskt kämpade varje dag och lyckades lära sig att gå, så visade hon ju liksom inga tecken på att vilja ge upp, och inte heller ha "för stor smärta" om man nu kan säga så.
jag tycker att människor ska få dödshjälp om de själva ber om det och är svårt sjuka, men inte själva kan "ta livet av sig". minns att det var ett fall som följdes i aftonbladet för ett par år sen. det va en tjej som va förlamad och hon kunde inte heller prata, men hon ville dö . fast hon kunde ju inte säga det eller göra det själv. kommer inte riktigt ihåg hur man visste att hon ville dö, men tillslut fick hon iaf "lov" att somna in. och jag tyckte det va jättebra för henne eftersom att hon kände att hon inte hade ett värdigt liv och hon ville ju själv dö.

ja som sagt, väldigt intressant och svår fråga. och som du säger, det kan säkert missbrukas och jag har även tänkt att vissa personer kanske känner ett "tvång" att de borde låta sig dö med tanke på sina släktingar - att de inte borde va en börda för dem, fastän de egentligen innerst inne inte vill dö än. men om de finns en sån lag att man kan få dödshjälp så kan säkert många sjuka/gamla känna press på sig att dö...

men som jag skrev till carro, just med elsa så kan jag förstå att marieta inte liksom bara hade hjärta/kunde säga att elsa borde dö. hon blev ju jätteledsen varje gång det kom på tal. men om det hade varit så att elsa hade varit totalt förlamad (för nu tog hon sig ju ändå runt, åt och drack själv, kom fram till stängslet och gosade med oss volontärer o.s.v.) , så om hon hade varit helt förlamad eller haft otroligt ont, då tror jag ändå att marieta hade låtit henne gå. men nu visade ändå elsa glädje i att komma fram och hälsa på volontärerna och en kämparglöd som ändå va helt otrolig för ett lejon i hennes ålder och tillstånd.

tack för ett intressant och bra svar :)
Sofie Lindberg

#5 - - Nelly:

Vilken kämpe! Det låter ju som att hon hade ett bra och värdigt liv och tycker absolut inte att det var fel att ha henne kvar då - ser ingen anledning till att avliva ett djur bara för ett handikapp så länge som det mår bra :)

#6 - - LIENE:

Jag tror nog det var rätt beslut att inte avliva henne. Det är ju samma som att avliva en handikappad människa. Ingen vill ju vara handikappad men det är hemskt att döda.

#7 - - inthearena.blogg.se:

Så fin hon var :)

#8 - - maria at inredningsvis:

AWWW detta fick mig tårögd:( jag har själv två katter varav hankatten är min bästa vän nästan. Vissa förstår inte att man kan ha minst lika bra vänskap med djur som med människor. Djur ger villkorslös kärlek.

Du verkar vara en fin tjej:)


Om du gillar inredning, kan du kolla in min blogg:)

Ha en skön helg

LOVE Maria från inredningsvis.se

Svar: Tack för ett fint svar! :)
Sofie Lindberg

#9 - - Linnea:

Åh va söt.

#10 - - johanna:

oh va fint att Elsa fick leva och hade bra så länge som hon fick=) Finns det människor som kan hjälpa och vetrinärer så är det ju bra. Ute i det vilda hade hon nog inte klarat sig. Så väldigt fin historia.